Malou på Hrefna och Ella på Nasi.

Det slog mig idag att det var ganska exakt 20 år sedan jag fick min första egna (islands)häst. Jag var åtta år, året var 1992 och efter flera år på ridskola så var det äntligen dags. Nasi köptes utav Jenny och Hreggi och i samma veva köpte min mamma det fantastiska första klass stoet Hrefna. Jag minns många roliga historier från våra första år med hästarna.

Som hur mamma allvarligt berättade att Hrefna var väldigt rädd för stenar och därför inte ville passera dem. Hon hoppade då av och ledde Hrefna förbi. Något Hrefna snabbt insåg var ett smidigt sätt för att slippa arbeta.. När mamma dock insåg Hrefnas lilla knep och sa till på skarpen, så visade det sig att Hrefna inte alls var särskilt rädd för stenar..

Eller när vi var ute och red första gången när vi fick hem hästarna och tog med oss vår sprättiga dalmatiner Molly som vi hade då. Molly for mellan benen på hästarna, både framför och bakom och tillslut skrämde hon livet ur båda två så hästarna gick omkull, vi föll av och hästarna sprang ut och ställde sig på traktens geggigaste, nyplogade åker. Om jag inte minns helt fel hade både jag och mamma på oss våra snygga beiga ridbyxor..

Hrefna, Ella och Nasi.

Eller den gången då vi var ute och red på Bärby och en and flög upp från ett dike så att Nasi blev rädd och hoppade åt sidan och jag föll av. Då uppstod ett problem. Jag kunde inte komma upp själv, åtta år och lite omskakad efter avramlingen. Men mamma var inte heller säker på att hon skulle kunna hoppa upp själv, så hon ville inte hoppa av och hjälpa mig. Till slut red Maria Cambrant förbi och hon fick assistera mig upp och sen kunde vi fortsätta vår ridtur.

Nasi visade sig vara lite för tuff för mig, så honom hade inte kvar så länge. Vi köpte istället Sopi, en genomsnäll grisepassare som jag hade väldigt roligt med i flera år, men det får jag skriva om i ett annat inlägg, idag är det 20 år som hästägare jag firar!